Brian Eno har alltid varit en intressant kille. I en över huvud taget väldigt spännande intervju i The Guardian nyligen säger han ett och annat sunt ord om musikindustrin:
“I think records were just a little bubble through time and those who made a living from them for a while were lucky. There is no reason why anyone should have made so much money from selling records except that everything was right for this period of time. I always knew it would run out sooner or later. It couldn’t last, and now it’s running out. I don’t particularly care that it is and like the way things are going. The record age was just a blip. It was a bit like if you had a source of whale blubber in the 1840s and it could be used as fuel. Before gas came along, if you traded in whale blubber, you were the richest man on Earth. Then gas came along and you’d be stuck with your whale blubber. Sorry mate – history’s moving along. Recorded music equals whale blubber. Eventually, something else will replace it.”
En man som skapat en låt som “An ending (Ascent)” kan väl ändå inte ha fel? (Det tycks bli allt svårare att embedda upphovsrättsskyddat material från Tuben, men jag hittade en version som funkade:)
En gammal favorit från det gemytliga 90-talet; Philip Boa & The voodoo club - Love on sale. Jag minns att MTV på samma dag som eurovisionfinalen körde en egen variant med musikvideos från olika länder som man fick rösta på. Den här låten var Tysklands bidrag. Tyvärr fick den stryk av Suedes “Animal nitrate“, men coolt ändå att en så pass alternativ och lo-fi låt (Philip Boa finns inte ens med på Wikipedia) blev en hit. Skivan var svår att hitta i Stockholm, men efter att ha knatat från Degerfors till Karlskoga hittade jag den för 70:- på en begagnat-hylla av en händelse. Kul. Synd att resten av skivan var rätt kass.
Texten får anses gå den politiskt korrekta linjen (eller “kristkonservafeministiska” om man så vill) i prostitutionsdebatten, vilket är lite synd. Men en bra låt icke desto mindre. Texter lär man sig filtrera bort (vilket ju är tur med tanke på var majoriteten av band tycks stå politiskt, annars hade Ohly varit statsminister idag).
Bono vill ha ett mer övervakat och reglerat internät. “Kan Kina så kan väl vi.” Där är ju en mening man inte hör så ofta från sansade demokratiskt lagda människor. Anna Troberg gör en strålande genomgång av det hela så att vi andra slipper.
Nä, Irland har mycket skit under huven just nu. Att Bono säger pantade saker kan man ju alltid försvara med att han talar som en privatperson och att ingen nödvändigtvis behöver lyssna på honom. Men att Irländska staten sedan första januari nu jagar kättare med sin nya blasphemy law går inte att släta över på något sätt alls. Här finns en Facebook-grupp för Irlands ateister. Gå med och stöd de stackarna, vettja! (Edit: Hm, jag får inte länken att funka, gruppen heter “Atheist Ireland” i alla fall.)
Avslutar med något positivt från ön i fråga… Musiken är alltjämt mysig och fri att använda oavsett vad Bono tycker.
De få som minns den hemska historien om plagieringen av en italiensk kokbok för ett tag sedan känner nog igen den här gubben. Hela historien är så fruktansvärt ointressant att jag bara nämner den för att jag hängde upp mig på en detalj i hans syn på kunskap.
“Till hösten kommer min bok “Italienska kök”. Jag skriver den helt själv utan klichéer eller lånad kunskap”, säger han. “Jag har fått ett starkt behov av det efter att ha sett hur människor helt utan kunskap ger ut italienska kokböcker.”
Vad är fel på den här karln? Ingen lånad kunskap? Det han menar är alltså att han själv, helt utan influenser, har uppfunnit hela den italienska mattraditionen. Nej du gubbe, tradition och kultur är fenomen som naturligt är helt oförenliga med idéer om immateriell upphovsrätt. Att följa en tradition är att använda kunskap som är så uppblandad att den inte går att spåra. Detta gäller så klart inte bara matlagning utan även musicerande, skrivande, arkitektur, vetenskap och så vidare.
“Standing on the shoulders of giants” kan man kalla fenomenet. Kockgubben i fråga verkar tvärtom tycka att det italienska köket står på hans axlar. Hoppas han får en riktigt dålig Venedig-pizza i plytet nästa gång han går utanför dörren.
Några KTH-forskare kom nyligen fram till att skivbolagen visserligen går sämre, men att liveindustrin och artisterna själva ökar sin omsättning. Intet nytt där. Ett mysigt citat från DNs TTs artikel sticker ut:
Men alla artister tjänar inte lika mycket på de nya betalningsströmmarna. Dansband och andra artister som är mycket ute på vägarna är sannolikt vinnare medan inåtvända musiker som hatar att möta publiken har svårare att utnyttja fördelarna med det nya landskapet.
Och givetvis gäller även att inåtvända skivbolag som hatar att möta verkligheten har svårare att utnyttja fördelarna med det nya landskapet. Enkel Darwinism.
Halkade via Shortpacked in på den här galna sidan: standforchristmas.com där det amerikanska folket kan tipsa om vilka butiker som är värda att shoppa i, baserat på hur högt i ära de håller julen. Att personalen önskar kunderna “merry christmas” är gott, att säga “happy holidays” är hädelse, till exempel.
Den butikskedja som får sämst betyg är GAP, som med följande reklamfilm retat upp de kristna fundamentalisterna:
Den rådande attityden på sidan exemplifieras väl av följande citat:
“That was the worst CHRISTMAS commercial I have ever saw. What are you really telling our young people?”
“… Is nothing sacred these days?”
“Time to liberate? Only Jesus can set us free. Jesus is THE way. You cannot “86″ that rule. I will not be shopping at Gap or affiliated stores. This commercial reflects an anti-Christ heart attitude. Oh Lord, send us your revival …keep us “One Nation Under God!”
“Very offended by the recent advertisement. How dare they suggest we celebrate what we want? This is a Christian nation.”
Visst är USA mysigt på många sätt, men ibland är avståndet till talibanerna fånigt litet.
Japanerna är som vanligt bäst på allt. Bitpop-bandet JulieHally (uttalas rimligen “djur-i-harry”) spelade i dagarna live på Dreamhack, och jag har en känsla att de kan bli riktigt stora i nördkretsar. De riktigt hardcoreiga 8bitskompositörerna lär fnysa vilt åt JulieHallys poppiga stuk, men perkele… Den gamla videospelsmusiken VAR ju väldigt melodiös och poppig. Själv har jag hur som helst inte hört nån bättre bitpop sedan Pluxus tidiga påhitt.
Vi har vetenskapen att tacka för mycket. Nu har man räknat ut att raggning är en stor anledning till att folk klubbar går på klubb. Antalet klädesplagg på kvinnor tycks dessutom stå i omvänd proportion mot antalet raggningsförsök de utsätts för. Bra att veta. Jag har alltid undrat över det där…
Game boy-nörd som jag är kommer här en orginaltrogen version av Cloud castle-temat från Castlevania 2. Det måste vara ett av de GB-spel jag lirat mest genom åren, till stor del beroende på den mustiga musiken.
Frampulad i Cubase med ljud från Trinity plus, Pro53, Vanguard, Orange vocoder med mera.
