Ögnade igenom DN.se när det i ögonvrån dök upp på deras mindre läsvärda högerpanel en bild jag för ett ögonblick trodde var en docka, men icke. Ög!
Ja, jävligt kavaj, men man undrar ju om hon inte får syrebrist i hjärnan så fort hon ska till att blinka med dem.
Det blev ju ett väldigt liv om den här historien. En kockgubbe anklagar en kocktant för att ha plagierat lite text. Det tycks hon ju utan snack ha gjort, och med dagens upphovsrättspolicy är det ju inte konstigt att guben startar ett rabalder utan dess like för att krama ur mesta möjliga skadestånd, publicitet och sympati ur incidenten. “Det här är allvarligt”, “det grövsta jag sett på länge”, “jag höll på att spy”. Han är även mån om att framhålla att han minsann “behärskar det italienska språket”. Jaha?
Nu är det ju kokböcker det handlar om, men det var inga recept som hade plagierats, bara flufftext. Hade det inte varit värre om tanten stulit recept? Nej, där lägger sig inte upphovsrättsivrarna i, förutsatt att det handlar om “recept i en traditionell uppställning, med traditionella ingredienser”. Vad nu det ska innebära. Då böckerna i fråga behandlar “italiensk” mat, får man anta att de flesta recept däri i olika stor mån är “plagierade” från befintliga italienska diton; konstigt vore det ju annars. Om det handlar om något slags yrkesetik är kockarna alltså lika onda båda två, eftersom det enda av intresse i deras böcker består av sådant de inte hittat på själva.
Ok, så kockgubben är en hysterisk gnet, men tanten förtjänar också en planka i bakhuvudet för sin totala brist på professionalism och skillz. Hur svårt kan det vara att i egna ord beskriva hur italiensk korv traditionellt smaksätts?
Pjov skojar till det om hysterin.
Uppdatering: Vet inte hur smart det egentligen är att som kock offentligt hävda att man spyr av att läsa sina egna ord. En kock som över huvud taget pratar om spya är ingen jag känner någon större lust att köpa recept av.
En stor pizza på upphovsrätten
Det här är ungefär det roligaste jag läst den här veckan. Antipirativrarna på Warner music har under lång tid sålt Edwyn Collins musik trots att de inte äger rätt att göra det; det gör bara han själv. Dessutom har de förmått Myspace att ta bort hans egna låtar från hans egen sida. Vahetteree…
Läs mer på Sagor från livbåten och Opassande.
Undrade just varför det luktade så konstigt på Pipersgatan...
Folkpartiet överväger att göra deras gamla idé om en kulturkanon till en valfråga. Hur skapar man rimligen en sådan, egentligen? Jag kan garantera att den officiella kultur-topplistan inte kommer att stämma överens med vad jag och en stor del av svenska folket värderar. Den kan omöjligt bli representativ för en tillräckligt stor del av svenskarna för att det ska ge en vettig bild över “vår” kultur, så vad är poängen då? Att vi kulturella parallaxer genast ska kötta Strindberg, Bergman, Thåström och Fares och per automatik inse dessas storhet?
Uppspikande av officiella milstolpar för den nationella kulturen är att byta ut sin toastol mot ett blått skåp.
Om Folkpartiets plan är att likrikta vårt samhälle mot ett “typiskt svenskt” håll (och sådana tendenser anar man onekligen ibland), då är jag svensk först när deras kulturkanon ser ut ungefär så här:
Jag har fått en halvmysig släng av ansiktsförlamning, vilket inte bara innebär att man ser ganska dum ut för en tid framöver, utan även påverkar stapediusreflexen. Denna snillrika mekanism skyddar mot starka ljud genom att öka den akustiska impedansen i örat. Jag tänkte att om man nu ska leva utan detta skydd ett tag framöver, kan det vara intressant att kolla upp lite mer exakt hur reflexen påverkar uppfattningen av ljud.
I praktiken fungerar stapediusreflexen ungefär som en kompressor, dvs den sänker ljudnivån om denna når över ett visst tröskelvärde. Tröskelvärdet ligger omkring 80 dB för någorlunda rena signaler mellan 500-4000 Hz, och upp till 20 dB lägre för olika slags bredbandigt brus. Reflexen sänker ljudnivån med ca 20 dB, men tar lite tid (upp till 100 ms) på sig att “sparka igång”, så plötsliga transientrika ljud går igenom opåverkade. Översatt till ljudtekniska termer, har man alltså en kompressor i örat, med Threshold 80 dB, Attack 100 ms, och som drar ned nivån med ca 20 dB. Release-värdet har jag inte hittat någon uppgift om.
20 dB är ganska mycket, och det känns måttligt kul att stå utan denna skyddsmekanism på vänstra örat. Jag får väl proppa igen hörselgången och hålla mig borta från situationer med starka ljud, som att diska.
Jag letade som fan efter en bild på en sån där ball kanin med ett stå-öra och ett häng-öra för att symbolisera min åkomma, men i brist på sådana, fick det i stället bli en bild på ett par smarriga torkade kaninöron. Jag är ingen Dan Brown, men jag tror symboliken bör gå hem ändå.
Tydligen har ett hundratal ”viktiga” kulturarbetare sedan 70-talet varit garanterade en fast inkomst från staten. Man tycks nu ha insett att det kanske inte är en fantastisk idé att låta kulturbyråkrater avgöra vad som är “viktig” kultur, och slopar det hela. Kulturstöd finns visserligen kvar i olika former, men det här är ett steg åt rätt håll. Allvarligt talat, allt som gör Pol Pots polare Jan Myrdal lite fattigare är ett steg åt rätt håll.
Bild från attila.tecknare.se
Uppdatering: Mats Söderlund, poet, idiot och författareförbundets ordförande, visar i en radiodebatt hur arrogant, elitistisk och jättebebis-betonad man låter när man försöker försvara konstnärslönen.
Jaha, nu vill “upphovsmännen” ha betalt för varje provlyssning på iTunes. Ska man betala för att provlyssna en skiva i en skivbutik också eller? Ok, inte för att jag använder iTunes. Har aldrig orkat sätta mig in i det, och den musik jag har lust att betala för återfinns i regel snarare på sidor som Beatport och Juno. Men om de här pajasarna får sin vilja igenom lär det drabba alla mp3-butiker. Och då kommer det omintetgöra den lilla modernisering som ändå skett inom musikdistribution. De här människorna verkar inte vilja ha några kunder över huvud taget.
Apropå DNs ljudartikel jag snackade om senast (och även den här lilla notisen)… Här är en brud som fasvänt en MP3a mot en WAV, så vi kan höra vad som tas bort i komprimeringen. Visst, inte direkt vetenskapligt utfört och visst förstör youtube ljudet en del, men nog kan man dra slutsatsen att det inte är mycket viktig information vi går miste om.
DN jönsar på om hur hemskt det är att folk inte bryr sig om ljudkvalitet utan nöjer sig med komprimerade format i utbyte mot tillgänglighet, komfort och nästan oändliga logistiska fördelar. Visst kan skillnaden mellan mp3 och wav vara märkbar, men inte så pass att någon bryr sig för vanligt hemmabruk. Dessutom förekommer oftast större ljudbovar i kedjan; datorhögtalare och ruttna hörlurar är vad vanliga svennar lyssnar i, och detta därtill i akustiskt icke särdeles optimerade utrymmen. Och det duger!
DNs artikel är enbart en produkt av ovanligt töntig och genomskinlig lobbying. “Ljudexperter” med meriter som Markoolio- och A-teensproducering är ledsna över att vi inte längre köper deras skivor, och försöker få oss att gå tillbaka till ett dyrare och mer ineffektivt sätt att konsumera kultur. Ge upp för fan!
Givetvis ska man eftersträva en hög ljudkvalitet i studios, på konserter, klubbar, audiofiltempel och på andra ställen där musiken utgör själva ursäkten för företeelsens existens. Men på tunnelbanan, i bilen och hemma framför burken är musiken sekundär och kan låta nästan hur skit som helst utan att jag eller 99% av övriga svennar lider av det.
Markoolio - Bör endast avnjutas i 32bit/96kHz och genom en riktig audiofilanläggning.
Här är en lite mer klassisk trudilutt från den blåe fulingens tidigaste strapatser. Det finns fanimig ingen mer megamannig bana än den här. Alla fula klipp i videon beror på att jag inte kan spela in mer än 30sek åt gången. Kanske borde leta upp ett bättre videocapture-program…
Ihopsnickrad i Cubase med hjälp av några gratissyntar, breakbeatsamplingar och ett visst stöd från Korg Trinityns ljudbank.
Powered by WordPress
