Folkpartiet överväger att göra deras gamla idé om en kulturkanon till en valfråga. Hur skapar man rimligen en sådan, egentligen? Jag kan garantera att den officiella kultur-topplistan inte kommer att stämma överens med vad jag och en stor del av svenska folket värderar. Den kan omöjligt bli representativ för en tillräckligt stor del av svenskarna för att det ska ge en vettig bild över “vår” kultur, så vad är poängen då? Att vi kulturella parallaxer genast ska kötta Strindberg, Bergman, Thåström och Fares och per automatik inse dessas storhet?
Uppspikande av officiella milstolpar för den nationella kulturen är att byta ut sin toastol mot ett blått skåp.
Om Folkpartiets plan är att likrikta vårt samhälle mot ett “typiskt svenskt” håll (och sådana tendenser anar man onekligen ibland), då är jag svensk först när deras kulturkanon ser ut ungefär så här:
Tydligen har ett hundratal ”viktiga” kulturarbetare sedan 70-talet varit garanterade en fast inkomst från staten. Man tycks nu ha insett att det kanske inte är en fantastisk idé att låta kulturbyråkrater avgöra vad som är “viktig” kultur, och slopar det hela. Kulturstöd finns visserligen kvar i olika former, men det här är ett steg åt rätt håll. Allvarligt talat, allt som gör Pol Pots polare Jan Myrdal lite fattigare är ett steg åt rätt håll.
Bild från attila.tecknare.se
Uppdatering: Mats Söderlund, poet, idiot och författareförbundets ordförande, visar i en radiodebatt hur arrogant, elitistisk och jättebebis-betonad man låter när man försöker försvara konstnärslönen.
Jaha, nu vill “upphovsmännen” ha betalt för varje provlyssning på iTunes. Ska man betala för att provlyssna en skiva i en skivbutik också eller? Ok, inte för att jag använder iTunes. Har aldrig orkat sätta mig in i det, och den musik jag har lust att betala för återfinns i regel snarare på sidor som Beatport och Juno. Men om de här pajasarna får sin vilja igenom lär det drabba alla mp3-butiker. Och då kommer det omintetgöra den lilla modernisering som ändå skett inom musikdistribution. De här människorna verkar inte vilja ha några kunder över huvud taget.
DN jönsar på om hur hemskt det är att folk inte bryr sig om ljudkvalitet utan nöjer sig med komprimerade format i utbyte mot tillgänglighet, komfort och nästan oändliga logistiska fördelar. Visst kan skillnaden mellan mp3 och wav vara märkbar, men inte så pass att någon bryr sig för vanligt hemmabruk. Dessutom förekommer oftast större ljudbovar i kedjan; datorhögtalare och ruttna hörlurar är vad vanliga svennar lyssnar i, och detta därtill i akustiskt icke särdeles optimerade utrymmen. Och det duger!
DNs artikel är enbart en produkt av ovanligt töntig och genomskinlig lobbying. “Ljudexperter” med meriter som Markoolio- och A-teensproducering är ledsna över att vi inte längre köper deras skivor, och försöker få oss att gå tillbaka till ett dyrare och mer ineffektivt sätt att konsumera kultur. Ge upp för fan!
Givetvis ska man eftersträva en hög ljudkvalitet i studios, på konserter, klubbar, audiofiltempel och på andra ställen där musiken utgör själva ursäkten för företeelsens existens. Men på tunnelbanan, i bilen och hemma framför burken är musiken sekundär och kan låta nästan hur skit som helst utan att jag eller 99% av övriga svennar lider av det.
Markoolio - Bör endast avnjutas i 32bit/96kHz och genom en riktig audiofilanläggning.
Ett bra exempel på varför reglerna för patent och intellektuell upphovsrätt behöver ses över ser vi i N2IT:s stämning av M-audio för olovlig användning av patenterad teknologi. N2IT uppfann Final scratch, det första virtuella vinylsystemet för DJs baserat på tidskodade skivor. Denna teknologi har de senaste åren börjat användas av flera tillverkare (exempelvis M-audio med sitt Torq-system), vilket N2IT nu härsknat på. Grejen är att Final scratch sedan några år inte finns kvar på marknaden, och företaget N2IT har inte synts till på länge förrän nu. De har inget kommersiellt intresse i teknologin längre, utom att dra in skadestånd via stämningar. Ingen vidare samhällsnyttig affärsidé, men det är precis detta måga patent används till.
