Jag har fått en halvmysig släng av ansiktsförlamning, vilket inte bara innebär att man ser ganska dum ut för en tid framöver, utan även påverkar stapediusreflexen. Denna snillrika mekanism skyddar mot starka ljud genom att öka den akustiska impedansen i örat. Jag tänkte att om man nu ska leva utan detta skydd ett tag framöver, kan det vara intressant att kolla upp lite mer exakt hur reflexen påverkar uppfattningen av ljud.
I praktiken fungerar stapediusreflexen ungefär som en kompressor, dvs den sänker ljudnivån om denna når över ett visst tröskelvärde. Tröskelvärdet ligger omkring 80 dB för någorlunda rena signaler mellan 500-4000 Hz, och upp till 20 dB lägre för olika slags bredbandigt brus. Reflexen sänker ljudnivån med ca 20 dB, men tar lite tid (upp till 100 ms) på sig att “sparka igång”, så plötsliga transientrika ljud går igenom opåverkade. Översatt till ljudtekniska termer, har man alltså en kompressor i örat, med Threshold 80 dB, Attack 100 ms, och som drar ned nivån med ca 20 dB. Release-värdet har jag inte hittat någon uppgift om.
20 dB är ganska mycket, och det känns måttligt kul att stå utan denna skyddsmekanism på vänstra örat. Jag får väl proppa igen hörselgången och hålla mig borta från situationer med starka ljud, som att diska.
Jag letade som fan efter en bild på en sån där ball kanin med ett stå-öra och ett häng-öra för att symbolisera min åkomma, men i brist på sådana, fick det i stället bli en bild på ett par smarriga torkade kaninöron. Jag är ingen Dan Brown, men jag tror symboliken bör gå hem ändå.
Apropå DNs ljudartikel jag snackade om senast (och även den här lilla notisen)… Här är en brud som fasvänt en MP3a mot en WAV, så vi kan höra vad som tas bort i komprimeringen. Visst, inte direkt vetenskapligt utfört och visst förstör youtube ljudet en del, men nog kan man dra slutsatsen att det inte är mycket viktig information vi går miste om.
DN jönsar på om hur hemskt det är att folk inte bryr sig om ljudkvalitet utan nöjer sig med komprimerade format i utbyte mot tillgänglighet, komfort och nästan oändliga logistiska fördelar. Visst kan skillnaden mellan mp3 och wav vara märkbar, men inte så pass att någon bryr sig för vanligt hemmabruk. Dessutom förekommer oftast större ljudbovar i kedjan; datorhögtalare och ruttna hörlurar är vad vanliga svennar lyssnar i, och detta därtill i akustiskt icke särdeles optimerade utrymmen. Och det duger!
DNs artikel är enbart en produkt av ovanligt töntig och genomskinlig lobbying. “Ljudexperter” med meriter som Markoolio- och A-teensproducering är ledsna över att vi inte längre köper deras skivor, och försöker få oss att gå tillbaka till ett dyrare och mer ineffektivt sätt att konsumera kultur. Ge upp för fan!
Givetvis ska man eftersträva en hög ljudkvalitet i studios, på konserter, klubbar, audiofiltempel och på andra ställen där musiken utgör själva ursäkten för företeelsens existens. Men på tunnelbanan, i bilen och hemma framför burken är musiken sekundär och kan låta nästan hur skit som helst utan att jag eller 99% av övriga svennar lider av det.
Markoolio - Bör endast avnjutas i 32bit/96kHz och genom en riktig audiofilanläggning.
I bought a new 22″ monitor this christmas. Nice one, but one pixel turned out to be dead (and irritatingly green too). LG’s warranty didn’t seem to cover it unless there were more than one dead pixel. Darn!
Luckily, after some Googling around I found Undead pixel, a simple little application meant to re-animate the dead little bastards. And it actually worked! Granted, I was giving the pixel a slight massage the manual way at the time it came back to life, so I can’t say whether it is UDPixel or my finger that has the necromantic power. Never mind, I now have a monitor that works. Yay!
My studio has been a sorry mess the last couple of years. Cables and boxes all over the place, and a computer in dire need of re-installing and -organising. Most of this has now been taken care of. Just some wrestling around with cables left.
I’ve also bought a new sound interface, a Lexicon Omega, which allows for 4 channels being recorded simultaneously. My old ESI Juli@ card is neat latency-wise, but doesn’t get along well with my graphics card, making wierd noises and it also has too few inputs. The Omega might have been a risky choice, considering the trouble many owners have with it (see this thread for some horror stories), but it suited my needs rather perfectly. If it starts acting up, I’ll hopefully be able to fix it using some hints in that thread.
