Det här är ungefär det roligaste jag läst den här veckan. Antipirativrarna på Warner music har under lång tid sålt Edwyn Collins musik trots att de inte äger rätt att göra det; det gör bara han själv. Dessutom har de förmått Myspace att ta bort hans egna låtar från hans egen sida. Vahetteree…
Läs mer på Sagor från livbåten och Opassande.
Undrade just varför det luktade så konstigt på Pipersgatan...
Folkpartiet överväger att göra deras gamla idé om en kulturkanon till en valfråga. Hur skapar man rimligen en sådan, egentligen? Jag kan garantera att den officiella kultur-topplistan inte kommer att stämma överens med vad jag och en stor del av svenska folket värderar. Den kan omöjligt bli representativ för en tillräckligt stor del av svenskarna för att det ska ge en vettig bild över “vår” kultur, så vad är poängen då? Att vi kulturella parallaxer genast ska kötta Strindberg, Bergman, Thåström och Fares och per automatik inse dessas storhet?
Uppspikande av officiella milstolpar för den nationella kulturen är att byta ut sin toastol mot ett blått skåp.
Om Folkpartiets plan är att likrikta vårt samhälle mot ett “typiskt svenskt” håll (och sådana tendenser anar man onekligen ibland), då är jag svensk först när deras kulturkanon ser ut ungefär så här:
Jag har fått en halvmysig släng av ansiktsförlamning, vilket inte bara innebär att man ser ganska dum ut för en tid framöver, utan även påverkar stapediusreflexen. Denna snillrika mekanism skyddar mot starka ljud genom att öka den akustiska impedansen i örat. Jag tänkte att om man nu ska leva utan detta skydd ett tag framöver, kan det vara intressant att kolla upp lite mer exakt hur reflexen påverkar uppfattningen av ljud.
I praktiken fungerar stapediusreflexen ungefär som en kompressor, dvs den sänker ljudnivån om denna når över ett visst tröskelvärde. Tröskelvärdet ligger omkring 80 dB för någorlunda rena signaler mellan 500-4000 Hz, och upp till 20 dB lägre för olika slags bredbandigt brus. Reflexen sänker ljudnivån med ca 20 dB, men tar lite tid (upp till 100 ms) på sig att “sparka igång”, så plötsliga transientrika ljud går igenom opåverkade. Översatt till ljudtekniska termer, har man alltså en kompressor i örat, med Threshold 80 dB, Attack 100 ms, och som drar ned nivån med ca 20 dB. Release-värdet har jag inte hittat någon uppgift om.
20 dB är ganska mycket, och det känns måttligt kul att stå utan denna skyddsmekanism på vänstra örat. Jag får väl proppa igen hörselgången och hålla mig borta från situationer med starka ljud, som att diska.
Jag letade som fan efter en bild på en sån där ball kanin med ett stå-öra och ett häng-öra för att symbolisera min åkomma, men i brist på sådana, fick det i stället bli en bild på ett par smarriga torkade kaninöron. Jag är ingen Dan Brown, men jag tror symboliken bör gå hem ändå.
Powered by WordPress
